Rapport från torkans Oromia i Etiopien

Marion Burger har precis återvänt från ett besök i Oromia-området i Etiopien, söder om huvudstaden Addis Ababa. Hon besökte området som representant för Caritas Vorarlberg, Caritas-organisationen för det österrikiska stiftet Vorarlberg och en del av Caritas Österrike och det världsvida Caritas-nätverket som Caritas Sverige också ingår i.

”I dag kör jag till Meja Lalu med Tefere. Han har jobbat där i många år och folk känner honom väl. Så fort vi har kommit utanför staden Meki, där gatorna ger ett visst skydd, känner vi på allvar hur torrt klimatet är. Solen bränner och vinden blåser upp moln av sand fin som damm från den uttorkade marken. På nolltid täcks vi av ett tunt lager av sand fast vi sitter i bilen.

Landskapet är som dött. Här och där kan vi se kor och getter tugga på korta strån, det som finns kvar av den förra dåliga skörden. Det är länge sedan foder i verklig mening har vuxit här. Mat för såväl djur som människor måste man skaffa på annat håll. Den som inte har pengar att köpa mat och foder för säljer sin boskap, ett kreatur åt gången.

När vi anländer till Meja Lalu kommer byns äldste och möter oss. Tefere förklarar för dem vem jag är och presenterar mig. Som överallt i Etiopien får jag ett varmt mottagande; Meja Lalu har länge haft en god relation till Caritas. Jag får höra att människorna här lider svårt av den pågående torkan. Det har inte regnat tillräckligt på de senaste 18 månaderna. Därför blev den förra skörden så dålig. Tefere visar mig några åkrar där man inte fick någon skörd alls.

Samhället har hankat sig fram under svåra förhållanden länge, men nu finns det inga reserver kvar. Många familjer säljer sin boskap för att kunna köpa mat åt sig själv. Men eftersom alla säljer kreatur just nu har kor och getter mist största delen av sitt marknadsvärde. Hittills har familjerna här inte fått spannmålsransoner eller utsäde av de etiopiska myndigheterna. Regeringen har lovat hjälp, men ingenting av det utlovade har synts till. Även om den hjälpen materialiseras (högst 15 kg vete eller majs per person och månad, men i allmänhet betydligt mycket mindre än så) så blir det väldigt svårt för folk att överleva. Den mängden räcker inte till mat åt en familj och om det är det enda man har att äta blir man dessutom utan en hel del vitaminer och andra näringsämnen som man behöver.

I nuläget är 260 familjer i den här byn i akut behov av hjälp. De är de fattigaste i samhället; de har gjort slut på sina förråd för länge sedan. De är i akut behov av mat och kosttillskott för sina småbarn. Dessutom behöver de utsäde. Människorna här hoppas fortfarande att regnet kommer i mars, som det alltid gjorde förr och som det borde. De plogar sina åkrar och gör dem redo för sådd. Men även om regnet kommer så har de inget utsäde att så längre. De är inne i en ond cirkel.

Vi hälsar på hos ett äldre par. Gutama är 77 gammal år och hälsar hjärtligt på mig. Han ber oss stiga på i sin enkla runda hydda. Hans fru börjar genast laga kaffe vid den öppna eldstaden. I hyddan står en gul plastkanister. Den använder hon varje dag när hon hämtar vatten vid vattenpunkten. Den ligger fyra kilometer från hemmet. Tefere har blivit väldigt tyst. Han vet hur folk har det här, men han påverkas ändå av hur hårt livet är. Den gamla kvinnan stiger upp för att visa mig hur hon bär kanistern, men hon får inte upp den på ryggen utan hjälp. Tefere förklarar för mig att hon inte kan ställa ner kanistern under den långa vägen hem till hyddan. När hon blir trött vilar hon i stället genom att luta sig mot ett träd. Sen fortsätter hon sin vandring.

Det gamla paret har inga barn och det gör torkan svårare. De har ingen som hjälper till nu när de är gamla. De öppnar sin spannmålssäck och visar att de bara har några nävar majskorn kvar. Den gamla kvinnan tittar på mig. Så här mycket majs och två höns är allt de har kvar: ”När det här är slut är det antagligen dags för oss att dö…”

Men nu är det heta, starka kaffet klart. Det serveras ur de enda två koppar paret har kvar – och det smakar underbart, som allt kaffe jag har druckit i Etiopien. Vi tar farväl av det vänliga paret. Tefere övertalar dem att ta emot några birr (etiopiska valutan), eftersom de delade sitt sista kaffe med oss.

Vi kör vidare och ser stubbar efter nyfällda träd. Tefere berättar att många familjer har börjat hugga ner träd för att göra träkol. Träkolen kan de sälja i Meki för 250 birr per säck (ungefär 100 kronor). Det är självklart att träden skulle behövas i det här torra landskapet. Om regnet kommer så är det kraftigt och då spolar regnvattnet bort jordmånen. De få träd som står kvar kunde hjälpa vattnet att hållas kvar, så att fukten har en chans att gå ner på djupet i jorden. Men vem kan klandra de här människorna nu? En pappa gör naturligtvis vad som helst för att ge sin familj något att äta. Han vet att det får negativa följder för omgivningen i framtiden om han hugger ner träd, men hans barn behöver mat i dag.

På vägen tillbaka till Meki passerar vi en vattenutdelning. Där finns flera barn med sina färggranna plastdunkar. Myndigheterna har börjat dela ut vatten med hjälp av tankbilar här i området. Solen står redan högt på himlen och barnen har väntat här sedan morgonen. Ingen vet när vattenbilen kommer. Trots det ser jag glada ansikten. Det är rörande att se hur optimistiska och livliga barnen är, trots alla svårigheter. De kommer alltid springande, ler brett och vill vara med på bild. Det gör mig glad. Även om barnen inte har fått annat att äta än vete- eller majsgröt så klarar de sig tills vidare. Samtidigt vet jag att antalet barn i Etiopien som lider av undernäring ökar för var dag som går. Och om inte regnet eller hjälpen kommer snart, så kommer de här barnen – som nu springer så glatt för att hälsa på mig – att inte ha någon energi eller kraft kvar för att springa.”

Unga män samlar in ved i sandstorm.

Bild: David Snyder/Caritas Internationalis