Politiskt engagemang
Ur Andra Vatikankonciliets pastoralkonstitution, Gaudium et Spes, ”Kyrkan i världen av i dag”, 1965, § 75:
”Det står helt i överensstämmelse med människans natur att rättsliga och politiska strukturer utvecklas som mer och mer ger alla medborgare utan åtskillnad möjlighet att fritt och aktivt delta i den rättsliga grundläggningen av det politiska samfundet, i ledningen av det politiska skeendet, i fastställandet av de olika samhällsorganens verksamhetsfält och mål och i valet av styrande. Därför måste alla medborgare vara angelägna om att göra bruk av sin rätt och sin plikt att nyttja sin rätt att delta i fria val, till det gemensamma goda. Kyrkan erkänner och högaktar det arbete som utförs av dem som ägnar sig åt att tjäna människorna och verka för statens bästa och som tar på sig det ansvar och de uppgifter som ligger i detta.
(…)
De kristna måste erkänna att det finns olika legitima men sinsemellan motsatta uppfattningar om hur de jordiska förhållandena skall organiseras och respektera andra, enskilda eller kollektiv, som framför sådana uppfattningar på ett anständigt sätt. De politiska partierna skall främja det som enligt deras bedömning krävs för det gemensamma goda. Men de får aldrig sätta sina särintressen före det gemensamma goda.
Den medborgerliga och politiska skolning som idag är så nödvändig för att alla medborgare skall kunna fylla sin uppgift i det politiska livet, framför allt de unga, skall bedrivas intensivt. De personer som är eller kan bli lämpade att utöva politikens svåra men samtidigt ädla konst måste förbereda sig för det utan att bekymra sig om personliga intressen eller materiella fördelar. Med både moralisk integritet och klokhet måste de kämpa mot alla former av orättvisa och förtryck, godtycke och intolerans, vare sig sådant kommer från en enskild människa eller från ett politiskt parti. Redligt och rättfärdigt, fulla av kärlek och politiskt mod skall de ägna sina krafter åt allas bästa.”
Ur Den helige Johannes Paulus II:s apostoliska uppmaning om lekfolket, Chrstifideles laici, 1988, § 42:
”Alla och envar har rätten och plikten att delta i det politiska livet; denna delaktighet kan anta många olika och komplementära former, på olika nivåer, olika uppgifter och med olika ansvar. Varken anklagelser om karriärism, maktfullkomlighet, egoism eller korruption, som ofta riktas mot regerings- och riksdagsledamöter, de ledande grupperna och de politiska partierna, liksom en vanligt spridd åsikt att politik är farligt för moralen, inget sådant rättfärdigar de kristnas skepsis och frånvaro från politiken.”
Ur påve Franciskus morgonmeditation 16 september 2013:
”En god kristen deltar aktivt i politiken och ber för politikerna att de älskar sitt folk och tjänar dem med ödmjukhet. (…) Varje man och kvinna som tar på sig ett politiskt ansvar måste ställa sig två frågor: Älskar jag mitt folk så att jag kan tjäna dem på bästa sätt? Och är jag tillräckligt ödmjuk att lyssna på andras åsikter så att jag kan välja det bästa sättet att leda? Om de inte ställer sig dessa två frågor kommer de inte att bli några bra ledare. (…) Ibland får man höra att en god katolik inte är intresserad i politik. Det är inte sant. Goda katoliker engagerar sig helt och hållet i det politiska livet. Där ger de det bästa de har av sig själva så att den som är ledare kan styra.”
