Sydsudans historia

Sydsudans historia

Sydsudans historia är kort och våldsam. Upprinnelsen till att landet bildades kan följas tillbaka ända till 1955 då en väpnad konflikt mellan den södra och den norra delen av Sudan bröt ut (alltså redan innan Sudan blev självständigt från Egypten och Storbritannien 1956). Konflikten gick in i en bräcklig fredsperiod 1972 då en självstyrande region ”Södra Sudan” bildades. Men 1983 bröt striderna ut igen och kom att pågå ända till 2005. Omkring 2 miljoner människor beräknas ha dödats under dessa krig.

År 2005 slöts så ett fredsavtal mellan norr och syd. Det slog fast att den självstyrande södra regionen skulle återupprättas och att invånarna i den genom en folkomröstning 2011 skulle bestämma om de ville vara kvar i Sudan eller bilda en självständig nation. I folkomröstningen i januari 2011 sade invånarna i södra delen med stor majoritet ja till självständighet och den nya staten Sydsudan utropades i juli samma år, trots att många tvister kring delningen av landet var olösta.

Till de olösta tvisterna hörde framför allt utvinningen av olja som båda länderna var beroende av. De flesta oljekällorna (omkring 75 procent) kom genom delningen att hamna i Sydsudan, men den enda utskeppningshamnen låg i Sudan vid Röda havet och oljeledningarna gick genom Sudan.

En annan öppen fråga var provinsen Abyei i vilken två stora oljekällor ligger. År 2009 beslutade en tribunal att befolkningen i provinsen genom en folkomröstning skulle få bestämma om den skulle höra till norra eller södra delen av Sudan. Fram tills dess skulle invånarna vara medborgare i både Sudan och Sydsudan och säkerheten upprätthållas av en FN-styrka. Någon folkomröstning har ännu inte hållits.

Från freden 2005 leddes Sydsudan av den rörelse – Sudanska folkets befrielserörelse och -armé (SPLM och SPLA) – som lett kampen mot Sudan. Rörelsen fortsatte att regera också efter självständigheten i juli 2011 till dess att allmänna val kunnat hållas. Ännu har inga val hållits.

I juli 2013 avskedade president Salva Kiir sin vice-president Riek Machar och hela regeringen som dittills representerat flera befolkningsgrupper. Kiir tillsatte därefter en ny regering som bestod enbart av dinka, den folkgrupp han själv tillhör. I december 2013 utbröt ett inbördeskrig, sedan Kiir anklagat sin förre vicepresident Machar för försök till statskupp. Redan från början utvecklades det till en etnisk konflikt mellan folkgrupperna dinka och nuer, den grupp till vilken Machar hör. De stridande parterna tvingades efter starka påtryckningar från USA och hot om FN-sanktioner till att underteckna ett fredsavtal i Addis Abeba i augusti 2015 och Machar återinsattes som vicepresident.

Men i juli 2016 tvingades Machar fly landet och striderna bröt ut igen. Då fick de större spridning inom landet än under den förra krigsperioden och ännu fler människor drabbades av striderna. Dessa har fortsatt att rasa, medan flera nya fredsförsök mellan Kiir och Machar gjorts. Grannländerna Sudan och Uganda har under senare år blandat sig i den inbördes konflikten i Sydsudan och låg bakom att ännu ett fredsavtal – det tolfte i ordningen – kom till stånd i september 2018. Det avtalet innebar att landet ska delas upp i mindre delar utifrån vilken stam som är i majoritet i ett visst område. Från att ha varit ett land med en rad delstater kommer uppdelningen enligt stammajoritet att skapa ett land av ett otal stamhemland. Det gör att framtiden för detta avtal ser mycket oviss ut.

Under krigsåren har många anklagelser om etnisk rensning och sexuellt våld förts fram. Även masskidnappningar har förekommit. På hösten 2018 beräknades drygt 4 miljoner människor drivits på flykt inom eller utanför landet. Det motsvarar en tredjedel av hela befolkningen som FN år 2015 uppskattade till omkring 12 miljoner. Antalet som dödats under den utdragna konflikten uppskattades samtidigt till nästan 400 000 människor.

Redan vid självständigheten var Sydsudan ett av Afrikas fattigaste länder. Någon industri, förutom oljekällorna, finns inte. Den stora delen av befolkningen lever på landet och driver jordbruk för eget uppehälle. Men detta jordbruk har drabbats hårt inte bara av torkan, utan också av den ökande omflyttningen av befolkningen som flyr för att finna säkerhet, en säkerhet som blir allt svårare att finna någon annanstans än utanför landet. Tillsammans gör det att den ekonomi som en gång fanns i landet ödelagts av konflikten, inflationen skenar och bankväsendet är i gungning.